1990 Statens Pensionsfond inledde sin verksamhet i början av 1990 som ett resultat av det inkomstpolitiska förhandlingsavtalet.

Statens Pensionsfond inledde sin verksamhet i början av 1990.

Statens Pensionsfond är en fond som står utanför statens budget och regleras genom lagen om statens pensionsfond.

Statens Pensionsfond har som uppgift att förbereda inför utbetalningarna av framtida statliga pensioner och jämna ut de utgifter som pensionerna medför. Dess syfte är att samla ihop medel med hjälp av vilka man kan jämna ut kostnadsbördan i samband med toppåren för de stora årsklassernas pensionsavgång.

Fonden sköts av Statskontoret. Fonden har en styrelse utnämnd av finansministeriet, som fattar beslut om fondens investeringsprinciper och ansvarar för fonden.

Den 4 januari 1991 lanserades Statskontorets interna informationstidning Sinetti 1/91 (74k, pdf).

1992

Kvaliteten är en faktor som inom Statskontoret ingår i varje resultatenhets årliga resultatavtal. Därigenom ingår den också i den kontinuerliga resultatuppföljningen. Systematisk utveckling av kvalitetsarbetet inleddes 1992 och inom alla enheter inom organisationen 1994. År 1995 inleddes ett systematiskt kvalitetsarbete.

År 1992 inleddes en systematisk utveckling av kvalitetsarbetet.

En gång per år gör varje resultatenhet en självbedömning för den egna enheten, och Statskontorets utvidgade ledningsgrupp gör en självbedömning för hela ämbetsverket. De första självbedömningarna av kvaliteten gjordes 1996. År 1999 genomfördes ett kvalitetsprojekt där enheterna betygsatte varandras verksamhet. Även en konsult med mycket gedigen kompetens inom kvalitet deltog.

Under de fyra första åren använde vi bedömningskriterierna för Finlands kvalitetspris som verktyg i självbedömningarna. År 2000 övergick vi till att använda grunderna för det europeiska kvalitetspriset. I enlighet med bedömningskriterierna fokuserar vi på utvärdering och kontinuerlig förbättring av verksamheten. Vårt mål är att förbättra våra funktioner, tjänster och produkter samt personalens välbefinnande.

Kundorientering och kontinuerlig förbättring

Även inom statsförvaltningen förutsätter en effektiv verksamhet systematiskt ledarskap och verksamhet som utgår från kundernas behov. Hanteringen av processer är en viktig del av en framgångsrik verksamhet. Den fokuserar på planering, styrning och förbättring av organisationens produkter och tjänster med målet att skapa en smidig och kostnadseffektiv verksamhet och att förebygga fel. Det är också viktigt att uppmärksamma stödprocesserna samt leverantörs- och samarbetsprocesserna.

Vår existens är inget självändamål. Vi finns för att producera högklassiga tjänster för våra kunder och andra samarbetspartner. Genom att kontinuerligt förbättra vår verksamhet säkerställer vi att vi även i fortsättningen får vara serviceproducent.

Bedömningsområdena har grupperats i åtta grupper: ledarskap, strategisk planering, kund- och marknadsorientering, information och analys av den, personalutveckling, processhantering, verksamhetsresultat och samhälleliga effekter. För varje bedömningsområdena granskas tre faktorer: har vi en överenskommen metod, hur tillämpar vi metoden i praktiken och hur förbättrar vi vår verksamhet i detta avseende.

När man strävar efter kvalitetspriser görs bedömningarna av utomstående bedömare.

Statskontorets kvalitetsresa 1994–2000

  • 1994 Man grundade en kvalitetsorganisation, tog i bruk ett informationssystem och ett rapporteringsförfarande för ledningen samt drog igång ett ledarskapsutvecklingsprogram.
  • 1995 Man inledde årliga systematiska mätningar av kund- och personalnöjdheten, skrev upp Statskontorets kvalitetspolicy på en kvalitetstavla samt definierade och beskrev verksamhetsprocesserna och inledde kvalitetsutbildningar.
  • 1996 Årliga självbedömningar av den verksamhet som baserade sig på kvalitetspriserna infördes, personaldelen av ledningens datasystem och Statskontorets första verksamhetsmiljöprogram blev klara, och ledningen och cheferna samlades för första gången till den årliga chefsdagen.
  • 1997 Personalstrategin och den första personalberättelsen blev klara, en kartläggning av deltagandet och det omedelbara samarbetet inleddes, uppgiftsbeskrivningar skrevs för alla uppgifter, kriterier för uppgifternas krav och personliga prestationer blev klara och planeringsarbetet för de tre divisionernas strategier inleddes.
  • 1998 Utveckling av strategiska indikatorer för divisionerna inleddes, ett kompetenshanteringssystem togs i bruk genom ett pilotprojekt inom enheten Finansiering, man införde systematiska resultat- och utvecklingssamtal med hela personalen, ett kontorssystem och centraliserad användarsupport organiserades, informationsförvaltningsstrategierna blev klara och Allin klubi inledde sin verksamhet som är att erbjuda stöd för chefer.
  • 1999 Kvalitetsprisbaserad verksamhetsutvärdering på ansökningsbasis genomfördes, kundresponssystem togs i bruk inom alla enheter och produkt- och serviceprocesserna identifierades och beskrevs.
  • 2000 ledarskapshandledning för chefer inleddes, en styrmodell för Statskontoret som baserade sig på ett balanserat resultatkort infördes och Statskontorets strategi för elektroniska tjänster blev klar.

1998

Dealers i arbete 1996.

Statskontorets dealers i arbete 1996.

År 1998 överfördes hanteringen av statens upplåning från finansministeriet till Statskontoret. När Finland var på väg att gå med i EMU blev det oändamålsenligt att dela in lånen i inhemska och utländska lån. EMU gjorde det möjligt att förverkliga statens upplåning helt och hållet i den nya hemvalutan, euro.

Centraliseringen av upplåningen gav effektivitetsfördelar, när all kompetens inom skuldförvaltning fanns på ett och samma ställe.

1999

Finland anslöt sig till skaran av emittenter av lån i euro, då landet den 6 maj 1998 utfärdade ett lån på två miljarder euro. Lånets maturitet var 11 år och det förföll i april 2009.

Tidigare samma år hade även bland annat Italien, Spanien, Grekland och Sverige utfärdat lån i euro. Ändå kan man säga att Finland var först i sitt slag. Finlands lån var det första dokumenterade inhemska lån som utfärdades av en stat som anslöt sig till EMU genast från början. Det svenska lånet, som utfärdades två veckor tidigare, var också inhemskt, men Sverige anslöt sig inte till EMU år 1999. De övriga staternas eurolån var traditionella eurobondlån, som till sin juridiska form avviker från inhemska lån.

Förberedelserna inför EMU låg bakom

Den bakomliggande orsaken till utfärdandet av eurolånet var strategisk. På kort sikt var ett lån i euro något dyrare än ett lån i mark. I mark skulle Finland i teorin ha fått samma lån ungefär 0,05 procentenheter billigare, även om det i realiteten skulle ha varit omöjligt att lyfta omkring 12 miljarder mark på den inhemska finansmarknaden inom en kort tid. Det viktigaste målet med lånet var att utöka Finlands investerarbas genom att locka nya placerare till statens inhemska lån.  En bred investerarbas bidrar också till att minska lånets volatilitet på eftermarknaden. Eurolånet uppmärksammade också gamla Finlandsinvesterare på att landet fortfarande var med i spelet som låntagare. Det hade ju hunnit gå nästan ett år sedan Finlands föregående utländska transaktion. Statskontoret bedömde att lånets långsiktiga fördelar skulle vara mer än nog för att täcka kostnaderna på kort sikt.

Att utöka investerarbasen är viktigt med tanke på de framtida EMU-förhållandena. Många inhemska placerare planerar att sprida sina placeringar från den finska statens obligationer till utländska placeringsobjekt, när valutarisken inom euroområdet försvinner. För staten är det därför viktigt att utvidga investerarbasen utanför hemlandet och ge utländska placerare möjlighet att bekanta sig med de inhemska obligationerna och auktionspraxisen, som fortsätter även i EMU.