Statskontoret har under årens lopp upplevt många personligheter, och anekdoter om en del av dem lever kvar. Här har vi samlat några anekdoter som förts vidare till nya generationer av anställda genom muntlig tradition.
Allra först får vi se en skämtteckning publicerad 1938 i en amerikansk tidning, som visar hur olika länder försummar sina skulder. Finland är det enda landet som betalar sin skuld. Finlands goda rykte hjälpte landet att få nya lån. (Källa: Nars, Kari 2002: Mahtimiesten matkassa, bildbilaga).
Kjoltyg och passerkontroll
Om överkamrer Greta Walin berättas många historier. Hon var en proper dam och mycket noggrann i sitt arbete. Varje år på Impis namnsdag serverades kaffe på hennes kontor, men orsaken till detta minns ingen.
”Är du en ordentlig flicka?”
Överkamrer Walin intervjuade en 17-årig ung dam som sökte arbete på Statskontoret. Den viktigaste och mest avgörande frågan löd: ”Är du en ordentlig flicka?” – Flickan i fråga visade sig vara mycket ordentlig och fick anställning. Hennes första arbetsuppgift varje morgon var att tupera och kamma fröken Walins hår.
På överkamrer Walins tid höll man strikt på etiketten: de anställda reste sig upp när chefen kom in i rummet och att visa upp bara armar eller ben på arbetsplatsen gick naturligtvis inte för sig. Fröken Walin kunde också ge goda råd om var en fin dam kunde införskaffa fodertyg för att få rätt sorts prassel i sin klänning.
Överkamrer Walin tillhörde Statskontorets styrelse. Styrelsen åt lunch varje dag klockan 12 i den dåvarande Postsparbankens personalrestaurang. Alla var införstådda med att damrummet skulle vara tomt klockan 11.50, för då skulle fröken Walin förbereda sig inför sin lunch.
På den tiden fanns ingen egentlig passerkontroll, men på kontoret på Fabiansgatan skötte överkamrer Walin även den uppgiften. Personalen passerade genom en låsbar post, som vaktmästaren inte fick öppna innan fröken Walin själv var på väg ut.
Hattårta och friarfärder
Enheten Pensioner föregicks av Familjepensionsfonden, som på 1950-talet blev till Familjepensionsverket och den 1 januari 1960 införlivades med Pensionsavdelningen, den nuvarande Pensionsenheten. På pensionsverket arbetade städerskan och vaktmästaren fru Gillberg, vars modersmål var svenska. Fru Gillberg öppnade ivrigt när dörrklockan ringde (ämbetsverket verkade i ett bostadshus på Kaserngatan). Oftast brukade hon fråga kunderna: “Onko Teillä virka ja paperit?” (”Har ni tjänst och papper?”)
”Han är inte här, han äter.”
Om en besökare frågade efter exempelvis byråchef Heikki Tuominen, som senare bland annat blev generaldirektör för Postbanken, kunde städerskan och vaktmästaren fru Gillberg svara: “Ei se nyt oo täällä, se on suuruksella.” (”Han är inte här, han äter.”)
Värdepost bars ut av den gråhåriga herr Grev, som kramade damerna på kontoret när han passerade. Eftersom både vaktmästaren fru Gillberg och herr Grev var svenskspråkiga sa den förstnämnda på svenska: “Jag är ingen herrhanduk.”
Vad brevbäraren herr Grevs åsikt om bokföraren Sirkka Talvi beträffar sa han: “Sirkka är som bomull.”
Följande anekdot anknyter till ett riksdagsval. Byråchef Heikki Tuominen hade sagt att han skulle äta sin gamla hatt om Aune Innala blev invald i riksdagen. Innala blev invald, och en tårta i form av en hatt serverades på kontoret.
”Tänk om ni skulle bli min hustru.”
Innan lagen om statens pensioner trädde i kraft den 1 januari 1967 beviljades ganska många extra pensioner jämfört med nuläget. Ansökningarna bedömdes individuellt, så den som ansökte flitigt kunde få sin ansökan bifallen. A.A, tidigare anställd inom staten, hade många gånger fått sin ansökan avslagen. Med så en vacker dag dök han upp hos bokföraren Sirkka Talvi, som haft hand om ärendet, och sa: ”Det här är en riktig lyckodag, för jag har beviljats extra pension och vunnit barnunderhållsärendet. Tänk om ni skulle bli min hustru så skulle vi kunna flytta till norra Karelen och dricka Koronakaffe och dansa lite ibland.”
På pensionsutbetalningsbyrån arbetade avdelningschef Jyrki Jääskeläinen, och en av de anställda var fröken Ollberg, vars modersmål var svenska. En kall dag steg Jääskeläinen in i Ollbergs rum och sa: ”Varför har ni fönstret öppet fastän det är så kallt ute?” Ollberg svarade: ”No kun täällä oli kirjoituskoneenkorjaaja ja sen vehkeet haisi niin pahalle.” (”Vi hade en skrivmaskinsreparatör här och hans grejer luktade så illa.”)
”Ni undrade säkert varför samtalet bröts, men det var så att batteriet tog slut i min hörapparat.”
Under tjänstemannastrejken 1986 var en nyanställd färsk student uppenbarligen ensam på pensionsbyrån när telefonen ringde och en äldre dam framförde sitt ärende. Plötsligt bröts samtalet. Ett par timmar senare ringde samma person upp igen och sade: ”Ni undrade säkert varför samtalet bröts, men det var så att batteriet tog slut i min hörapparat och jag var tvungen att gå ut och köpa ett nytt.”
Ibland hade vi fest här på pensionsavdelningen, och en gång bad vi avdelningschefen Jyrki Jääskeläinen om lov att få sjunga för honom. Sången var Jyrki boy, med texten: Jyrki, Jyrki älä tyrki, Jyrki tee joskus miehen työ…
En missnöjd kund kom fram till rådgivningsdisken och svor så det osade. Kundrådgivaren blev förfärad och helt mållös. En tjänsteman steg ut ur ett intilliggande rum för att hjälp till, och även han använde överraskande nog en del svordomar. Kunden lugnade sig och lovade att uppföra sig. Tjänstemannen frågade då varför kunden slutade svära. Kunden svarade: ”Jag blev så förbluffad när ni svor.”
Kundkretsen har numera blivit internationell, och att behärska de två inhemska språken räcker inte längre. En lärare i engelska bad AM om råd gällande pensionen. Läraren var redan pensionerad och undrade om det var möjligt att utföra lönearbete vid sidan av pensionen. AM svarade att det går bra att arbeta så mycket man vill. På det svarade läraren: “Anja you are beautiful”. AM meddelade genast byråchefen att ”den dag vi börjar använda bildtelefon slutar jag omedelbart”. AM fick dock höra från en mer erfaren person att det inte var det som avsågs. Denna person var AM:s son.
Berättelser om generaldirektörerna
Förr i tiden hade man ganska lite att göra med generaldirektörerna. Om generaldirektör Kaitila berättas att det när han var finansminister talades mycket om att spara, och man försökte verkligen spara på allt. När han sedan blev generaldirektör för Statskontoret skaffade han genast en ny matta till styrelserummet och sedan även en tjänstebil till Statskontoret. Detta väckte förargelse bland personalen.
”O generaldirektören, vi ska få barn!”
En anställd som länge varit ogift gifte sig, och efter en tid hade hon glada nyheter att berätta. Den lyckliga unga damen gick till och med in till generaldirektör Minni för att berätta nyheten: ”O generaldirektören, vi ska få barn!” Generaldirektör Minni reste sig häftigt upp bakom sitt skrivbord och sa: ”Och jag har inget med ert barn att göra!”
Det var kutym att generaldirektörerna niades, men Teir började i något skede dua. Att dua var svårt till en början, då man var van vid att respektfullt nia generaldirektörerna. Att nia var vanligt också i övrigt. JH arbetade i samma rum som en kvinnlig kollega i tre, fyra år, och de niade alltid varandra. Som man kunde JH inte föreslå att de skulle dua varandra, och kollegan gjorde det inte heller. Ibland kom man överens om att lägga bort titlarna på julfester.
På fredagarna brukade generaldirektor Teir hämta syltmunkar från Eromanga bageri. Sedan på eftermiddagen bjöds olika anställda in på kaffe och syltmunk i generaldirektörens hörnrum. Där har också en viss finansdirektör, på den tiden ännu bara ombudsman, suttit på den hala soffan och så civiliserat som möjligt försökt hantera den sockriga munken, det heta kaffet och samtalet med generaldirektören. Lyssna på hela historien här (på finska) >