Den 1 januari 1901 kom nya bestämmelser för statens kassa- och räkenskapsväsen och Statskontorets nya stadgar (från 1899) trädde i kraft. Redan i slutet av 1880-talet hade man noterat att bokföringen inom de statliga ämbetsverken var vanskött och att kassaunderskott ofta uppdagades i revisionerna. Räkenskapsväsendet var inte tillräckligt centraliserat. Karl Langenskiöld var fadern till den centraliserade bokföringen som baserade sig på vecko- och månadsrapportering. För att åtgärda situationen reste han kors och tvärs i Europa för att bekanta sig med de senaste vindarna inom bokföring. Vid samma tid tog man i bruk italiensk dubbel bokföring, och upprättandet av statens bokslut överläts till Statskontoret.

1940

Inlösning och byte av obligationer och kuponger.

Inlösning och byte av obligationer och kuponger, Fabiansgatans kassa på 1940-talet.

Krigsåren präglade även Statskontorets uppgifter. Kriget krävde stora resurser och statsskulden ökade betydligt. Mycket kan också utläsas av namnen på de lån som gavs under dessa år: Återuppbyggnadslånet och Fosterlandslånet. I och med att statsekonomin omvandlades till en krigsekonomi hade staten i stort sett inga medel att investera.

Till följd av kriget betalade Statskontoret ut ersättningar för skador och förlorad egendom i 25 års tid.

År 1938 föreslog statskontorskommittén att all statlig utlåning skulle centraliseras till Statskontoret. En sak som bekymrade kommittén var att lån beviljades av många olika myndigheter och instanser, varav ingen hade någon förteckning över alla låntagare. Samma låntagare kunde alltså få dubbla förmåner. Riksdagen ansåg dock inte att frågan var viktig och avslog förslaget.

Statskontoret behöll dock utbetalningen och indrivningen av lån från yrkesämbetsverkens lånefonder och budgetfonder. Statskontoret ansvarade också (precis som i dag) för upprättandet av skuldebrev för lånen och hanteringen av säkerheter. Statens utlåningsverksamhet ökade snabbt efter kriget, och från och med 1949 blev finansieringen av bostadsbyggandet, det vill säga aravalånen, det viktigaste området för utlåning. Lån beviljades också bland annat för byggande av folkskolor och sysselsättningsprojekt.

I slutet av 1950-talet hade låneverksamheten tiodubblats jämfört med 1930-talet, och på 1960-talet hade den redan tjugodubblats. Staten blev en större kreditgivare än affärsbankerna.

1943

Från och med 1943 centraliserades utbetalningen av statliga pensioner stegvis till Statskontoret. För detta ändamål grundades en särskild pensionsbyrå. Redan under det första året betalade man ut pensioner till totalt 57 000 pensionstagare. Antalet kassatransaktioner tredubblades jämfört med föregående år. Arbetet med att skapa enhetliga system fortsatte i flera år.

År 1952 lades civilstatens änke- och pupillkassa och vissa andra motsvarande pensionskassor ner, och deras kapital och årliga försäkringsavgifter på en procent ombildades till en familjepensionsfond  som kopplades till Statskontoret. Även andra änke- och pupillkassor för tjänstemän anslöts till systemet. Fondens styrelse beviljade pensioner och begravningsbidrag, och Statskontoret skötte utbetalningarna.

1960

Arkivskötsel på 1960-talet.

Arkivskötsel på 1960-talet.

Från och med början av 1960 tog staten över ansvaret för begravningsbidrag och familjepensioner efter tjänstemän, samtidigt som beviljandet av pensioner överläts till Statskontoret. Tidigare fanns sammanlagt ett sjuttiotal myndigheter som beviljade pensioner. Regeringens främsta motivering till centraliseringen var att den skulle ge enhetlighet i tolkningarna och färre klagomål, samt att de punkter som behövde reformeras lättare skulle upptäckas. Man skulle också ha möjlighet att ta ny kontorsteknik i bruk.

För pensionsärendena grundades en separat pensionsnämnd, vars ordförande var en representant för finansministeriet.

1965

Övervakningen av statens kassarörelser, bokföringen och upprättandet av bokslut hade hört till Statskontorets uppgifter sedan 1901. Efter kriget 1918 var situationen ganska kaotisk överallt, även när det gällde upprättandet av bokslut. I slutet av 1920-talet började man så småningom få in den rytm som föreskrevs i stadgarna från 1899, men i detta skede beslöt de aktörer som politiskt ansvarade för frågan att överlåta upprättandet av statens bokslut till statens revisionsverk. Det ansågs att bokslutet inte blev tillräckligt tillförlitligt eftersom Statskontoret inte hade tillgång till det ursprungliga verifikatmaterialet. Statskontoret upprättade ju bokslutet utgående från de rapporter som lämnades in a räkenskapsverken. I början av februari 1932 överfördes hela Statskontorets dåvarande avdelning för allmän bokföring, inklusive tjänstemän, till statens revisionsverk och blev där till en bokslutsavdelning.

Inom trettio år upphörde de omständigheter som motiverat flytten dock att existera, och år 1965 överfördes upprättandet av statens bokslut och skötseln av den allmänna bokföringen tillbaka till Statskontoret.

President Kekkonen deltog i Statskontorets 100-årsjubileumsfest 1976.

President Kekkonen deltog i Statskontorets 100-årsjubileumsfest 1976.

1970-talet

Under 1970 talet planerades en reform av statens bokföring, och i samband med detta skissade man på en mycket central roll för statskontoret. Reformen av statens bokföring var kopplad till övergången till automatisk informationsbehandling, decentraliseringen av räkenskapsverken och ett allt mer omfattande utnyttjande av postsparbanken. År 1972 utökades Statskontorets uppgifter med utveckling av betalningsrörelserna och centralbokföringen.

År 1975 övertog ämbetsverket även skötseln av arv som tillfaller staten. Den nya ärvdabalken, som begränsade den krets som var berättigad till arv, var en faktor i detta. Eftersom man visste att detta skulle öka antalet danaarv gavs Statskontoret genom lag allmänna befogenheter att ta emot och sköta sådana arv för statens räkning.

1976 firades Statskontorets 100-årsjubileum, och även president Kekkonen deltog.