Statens upplåningshistoria sträcker sig nästan 200 år tillbaka. Under den tiden har Finland flera gånger tagit sig igenom ekonomiska svårigheter och samtidigt lyckats behålla sin trovärdighet som låntagare – något som i hög grad har stött landets ekonomiska utveckling. När Sauli Niinistö tillträdde som finansminister 1996 låg en svår recession och år av rekordsnabb statlig skuldsättning bakom landet. ”Trots allt fanns en tro på att vi skulle ta oss igenom det – och det gjorde vi också. Stämningen i Finland var att jobbet måste göras”, säger Niinistö.

I slutet av 1980‑talet var staten nästan skuldfri, men 1990‑talets recession förändrade allt. Den finländska ekonomin och statsfinanserna hamnade i en djup kris, vilket ledde till att statens upplåning ökade kraftigt. Det har skrivits mycket om orsakerna till och händelserna under recessionen, liksom om hur nära Finland faktiskt var att förlora investerarnas förtroende för statens förmåga att klara sina skulder. Oavsett vilket steg skuldkvoten – statsskulden i förhållande till BNP – från drygt tio procent till omkring 65 procent på sex år (1990–1996).

I dag ligger Finland på en liknande nivå. Vid utgången av 2025 uppskattades skuldkvoten till 67 procent.

 

När Sauli Niinistö blev finansminister i Paavo Lipponens första regering hade recessionen till stor del redan passerat och ekonomin börjat växa. Men statsfinanserna behövde fortfarande balanseras genom omfattande nedskärningar – utöver dem som den föregående regeringen under Esko Aho redan hade genomfört.

”Statsbudgeten för 1995 hade lagts upp så att nästan en tredjedel var lånefinansierad. Det blev inte fullt så illa i bokslutet, eftersom tillväxten redan hade kommit igång och det värsta var över. Men början var våldsam jämfört med dagens upplåning, relativt sett”, säger president Niinistö.

”Förhoppningsvis minns jag rätt, men det är siffran jag har i åtanke.”

Niinistö var den sista finansministern i Finland som reste utomlands för att träffa internationella investerare i statsskulden. Hans första period som finansminister, 1996–1999, inföll vid en brytpunkt: Finland hade just anslutit sig till EU och var på väg mot den gemensamma valutan. Att uppfylla kriterierna för euron var en viktig ekonomisk drivkraft för ett land som fortfarande återhämtade sig från recessionen.

Samtidigt började Finlands ekonomi växa i en takt som saknade motstycke. Efter att euron införts behövde statsledningen inte längre delta i investerarmöten för att skapa trovärdighet. Finansmarknadens tilltro till Finland stärktes också av andra skäl.

”[Iiro] Viinanen hade gjort rundresor i Japan, som var de allra viktigaste om jag minns rätt. Dit åkte jag själv 1996 för att skaffa upplåning, och det var en betydligt mer avslappnad upplevelse än jag hade föreställt mig. De japanska bankirerna var förvånansvärt tillmötesgående. De kände till historierna om landet som betalar sina skulder”, säger Niinistö.

Under senare delen av 1990‑talet uppfyllde Finland snabbt, tack vare den starka ekonomiska utvecklingen, Maastrichtkriterierna – bland annat när det gäller prisstabilitet, stabila offentliga finanser och skuldkvot. Detta var en förutsättning för euromedlemskapet. Enligt Niinistö var det avgörande.

”När det började framstå som så gott som säkert, och även kreditgivarna ansåg att Finland skulle tas med i eurogruppen, då vände egentligen allt. Siffrorna för våra offentliga finanser förbättrades enormt.”

Mellan 1996 och 2001 minskade Finlands skuldkvot snabbast i världen – med över 25 procentenheter. År 2001 var statsskulden i förhållande till BNP under 40 procent.

Landet som inte hade några problem

Förväntningen på euron och den växande ekonomin avspeglades också i Finlands räntor, som närmade sig Tysklands räntor. Anu Sammallahti, som leder statens skuldhantering vid Statskontoret, arbetade med räntehandel i Kansallis-Osake-Pankki åren 1994–2000. Som ett resultat av bankfusionerna blev KOP senare en del av Nordea.

”Ur placerarperspektiv är det lockande om man kan se en slags konvergensstig för räntorna samtidigt som situationen i statsfinanserna förbättras. Då säljer ju produkten sig själv”, konstaterar Sammallahti.

Införandet av euron förändrade statens upplåning totalt. När euron togs i bruk som kontovaluta i början av 1999 flyttade upplåningen till en ny marknad, dvs. obligationsmarknaden i euroområdet, som var den näst största i världen efter dollarmarknaden i USA. Finland omvandlade sina markobligationer till euro redan i detta skede, vilket stödde en god likviditet på marknaden ända från början.

År 2001 flyttade Sammallahti från bankvärlden till Statskontoret, dit statens upplåning hade överförts i sin helhet från Finansministeriet några år tidigare. I och med euron blev investerarbasen för statsskulden nästan helt internationell inom en period på några år. Även riskhanteringen förändrades totalt: det fanns inte längre någon valutakursrisk och ränterisken kunde hanteras med nya alternativ då marknaden för ränteswappar i euro öppnades.

”Vid den tiden gällde de statliga skuldförvaltarnas oro likviditeten på eftermarknaden i en situation där man såg att Finlands skuldsättning minskar”, erinrar hon sig.

Millennieskiftet var på alla sätt en bra tid för Finland och Finlands statsfinanser. Kreditvärderingen återställdes till den bästa möjliga, AAA, år 2002, då överskottet i de offentliga finanserna var bland de största i euroområdet. Den starka ekonomiska utvecklingen med Nokia i bräschen pressade Finlands obligationsräntor till samma nivå som tyska statens obligationsräntor – och tidvis till och med lägre.

Åren 1999–2003 måste ha varit en lyckligare period också för finansministern?

”Jag har ibland sagt att finansministern har det lätt så länge situationen är svår. Under Lipponens andra regering lyftes Nokias optioner fram i rubrikerna. Därefter började man få uppfattningen att det finns pengar så in i helvete någonstans. Stämningen förändrades ganska snabbt, för fram till dess fanns det en gemensam oro för att [statsfinanserna] måste räddas på något sätt”, svarar Sauli Niinistö.

Demokratin beter sig i enlighet med människornas inre landskap, påminner Niinistö. Historierna som ofta förekom i medierna om personer som blivit miljonärer genom Nokias optionsprogram väckte bestörtning hos många efter de fruktansvärda nedskärningarna. Som en följd av detta spreds enligt Niinistö en uppfattning inom den ekonomiska politiken att det var dags att börja fördela.

Den svåra skuldkvoten

Skuld väcker obehag hos många. Finländarna oroar sig bevisligen för statens skuldsättning. Skuldhållbarheten tas på stort allvar, och därför är det möjligt att vinna politiskt stöd med nedskärningslistor i Finland.

Professor emeritus Sakari Heikkinen bedömer i Helsingin Sanomat (Velkapeikon vangit, 28.12.2025, endast på finska) att finländarnas rädsla för skuld har historiska rötter. Upplåning och skuldhantering har setts som en del av att bygga nationens anseende, och det har krävt att Finland uppträder som en mönsterelev. Hotet från Sovjetunionen störde statens upplåning under lång tid, vilket gjorde att man inte kunde förhålla sig vardagligt till skuld – utan med respekt och rädsla.

Statens trovärdighet på finansmarknaden har ansetts viktig genom hela upplåningshistorien. Det märks i att den högsta statsledningen länge spelade en central roll för att upplåningen skulle lyckas – från J.V. Snellman, J.K. Paasikivi och Risto Ryti till Esko Aho, Iiro Viinanen och Sauli Niinistö.

I världens lyckligaste land har människor realistiska drömmar – och även de handlar om skulder. I Finland drömmer man i högre grad än i andra nordiska länder om att snabbt betala av sina lån. Niinistö och Sammallahti ser båda strävan efter ekonomiskt oberoende som en viktig förklaring till Finlands skuldkvot.

En tredje förklaring, som även Heikkinen lyfter fram, är att snabb skuldsättning ofta sammanfaller med kristider. Särskilt 1990‑talets recession satte djupa spår.

”I takt med att finländarna blir allvarligare gör vi resultat”

Vad står Finland inför nu? Landet hade i över hundra år en tradition av noggrann statshushållning, där staten ansågs kunna ta lån endast för ändamål som skapade ekonomisk styrka. Detta har inte gällt sedan 2008 – och särskilt inte under 2020‑talet. Enligt nuvarande bedömning finansieras 14 procent av statsbudgeten 2026 med lån.

”Den stora frågan är om Finlands skuldsättning under de senaste 17 åren har gått till att upprätthålla den etablerade levnadsstandarden. Om vi börjar tillfredsställa konsumtionsbehov med lånade pengar och vänjer oss vid det – i vilken grad tar det bort uppmärksamheten från att vi själva borde utvecklas?” frågar Niinistö.

Han ser mentala paralleller mellan slutet av 1980‑talet och tiden med negativa räntor.

”I slutet av 1980‑talet föreställde vi oss att utländsk valuta var billig och lätt att få. Nu föreställde vi oss att lånade pengar var billiga och lätta att få. Medierna speglade också stämningen, särskilt i början av detta årtionde: att det fanns pengar och att man knappt behövde betala tillbaka dem. Det var en lättsam stämning – som också lade grunden för dagens underskott.”

Blev det alltså för lätt för staten att ta lån? Motargument finns: euroområdet och Finland har utsatts för upprepade chocker efter finanskrisen, och särskilt under 2020‑talet verkar de aldrig upphöra. Därför är stater skuldsatta nästan överallt.

Det perspektivet är relevant, eftersom den gemensamma valutan skapar en gemensam spelplan för euroländerna.

”Och på den spelplanen har också den relativa prestationen betydelse – till exempel om våra underskott är större eller mindre än andras, eller hur vår skuldsättning utvecklas”, säger Sammallahti.

I en tid präglad av osäkerhet och negativ skulddiskussion är det viktigt att minnas att Finlands styrkor inte har försvunnit. Trots att befolkningsstrukturen inte är densamma som på 1990‑talet och att världsläget inte har stött tillväxten på flera år, är framtiden inte förutbestämd. Finland är inte dömt till permanent låg tillväxt.

Internationellt ses Finland fortfarande som ett pålitligt land. Finländare anses hålla sitt ord och undvika tomt prat.

”Om man är allvarlig blir man tagen på allvar. Och på skuldebrevsmarknaden är tråkighet ett bra säljargument”, säger Sammallahti.

Niinistö påminner om att det inte finns någon mätning av det goda i världen – lycka, låg korruption, pressfrihet – där Finland inte ligger på medaljplats eller åtminstone på poängplats.

Diskussionen om Finlands framtid får honom att tänka på Joseph Schumpeters teori om kreativ förstörelse – om än i modifierad form: när det går tillräckligt dåligt når man till slut en gemensam insikt: vänta lite, vi måste göra något.

”Lite grovt sagt kanske ett kreativt kaos, men jag litar på att i takt med att allvaret tilltar levererar vi finländare resultat och löser våra problem”, säger han.

Det har vi gjort tidigare också.

Text: Tiina Heinilä
Omslagsbild: Henni Purtonen

Källor: Mika Arola & Sakari Heikkinen, Hyvä, paha valtionvelka – valtion lainanoton globaali historia (Gaudeamus, 2025)

Sauli Niinistö är Finlands långvarigaste finansminister (1996–2003). Efter sina ministerår tjänstgjorde Niinistö som vice ordförande för Europeiska investeringsbanken (EIB) i Luxemburg 2003–2007, som riksdagens talman 2007–2011 och fullgjorde två mandatperioder som Republiken Finlands president 2012–2024.

Anu Sammallahti ansvarar för statens skuldförvaltning vid Statskontoret. Hon har arbetat i ledande uppgifter inom statens upplåning, likviditetshantering och investerarrelationer sedan 2010, och har lett avdelningen för skuldförvaltning sedan 2025.