Arbetslokalerna och arbetssätten förändras. En del byggnader blir kulturarv, andra försvinner spårlöst. Förändringen upprepar sig som en oändlig illusion av kontinuitet. Men vad händer när arkitekturens löfte om beständighet möter arbetets rytm – en rytm som aldrig står still?

Lokalen är inte bara en bakgrund till vardagen. Den påverkar hur vi arbetar, hur vi möts och hur vi upplever gemenskap. Arbetslokalerna speglar vår kultur samtidigt som de pekar ut riktningen för vart den är på väg. Det var just den balansen som arkitekten Anis Souissi tvingades fundera över redan under sitt första studieår. Uppgiften var enkel på pappret: att planera ett 5×5×5 meter stort tomt utrymme för två personer. Innan han fick rita en enda linje skulle han skriva deras berättelse.

Han insåg snabbt att ett utrymme inte bara är en fysisk struktur, utan en del av människors upplevelse av att höra till något. När lokaler formar beteenden, formar de också arbetet. Och arbetet har förändrats. Det är inte längre bundet till en enda plats utan följer stadens och den globala världens rytm.

En arbetslokal avslöjar mer än vi tror

Kontor och digitala plattformar speglar vår tid. De visar vad vi är rädda att förlora och vad vi hoppas kunna bevara. När vi betraktar arbetslokalerna betraktar vi samtidigt oss själva: individer som söker frihet och gemenskaper som söker samhörighet.

Medan Souissi närmar sig frågan genom arkitektur och stadsstruktur, riktar Elsi Vuohelainen, chef för personalutveckling, blicken mot arbetsvardagen, gemenskapen och kompetensutvecklingen innanför väggarna. I hybridarbetets tidevarv bestämmer inte längre lokalen var arbetet utförs, utan hur det upplevs.

Upplevelsen formas av att stiga in i ett rum där någon koncentrerar sig, en annan ställer en fråga och en tredje kommer för att prata. En kaffekopp står kvar från igår, en gul post-it-lapp ligger bortglömd på ett skrivbord och i ena änden av den öppna ytan skrattar någon för högt. Upplevelsen handlar också om hur utrymmet stöder orken: hur ljuset faller, hur luften rör sig och hur miljön hjälper oss att fokusera och återhämta oss.

Finland har anammat hybridarbete snabbare än många andra länder. Enligt OECD arbetar finländare mer på distans än de flesta européer. Därför fungerar finländska arbetsplatser som ett laboratorium för hur lokaler och kultur anpassar sig till förändring.

Tänkandet byggs upp tillsammans

Vuohelainen och Souissi närmar sig lokalerna från olika håll, men delar en gemensam tanke: kontoret måste vara mer än en plats där man arbetar. Souissi betonar arkitekturens roll i att stödja möten och gemensamt tänkande. Vuohelainen lyfter fram kraven som distans- och hybridarbete ställer.

I hybridarbete gör gemensamma utrymmen mer än att bara föra människor samman – de väver ihop tankar som annars skulle förbli åtskilda. Tänkande behöver utrymme, inte bara fysiskt utan också socialt. Forskning visar att tänkande är en process som formas i samspel med andra.

Det är ingen slump att finländsk kognitionsvetenskap och hjärnforskning länge har intresserat sig för gemensamt tänkande och delad uppmärksamhet. Den finländska utbildningen och traditionen av kollaborativt lärande har länge betonat att förståelse uppstår tillsammans. Det kan skapa en känsla av kontinuitet, trots att förändring i själva verket är det enda beständiga. Samma spänning syns i dagens arbetsmiljöer: de kan stärka gemenskapen, men måste samtidigt anpassa sig till nya krav.

Samhället gynnar individualitet, men arbetet behöver gemenskap

Hybridarbetet har avslöjat en djupare spänning. Hur förenar vi individens frihet och gemenskapens kraft så att de inte konkurrerar med varandra utan i stället stärker varandra? Det här är en fråga som också utmanar vår uppfattning om förtroende och hur det byggs upp, bevaras och bär i föränderliga strukturer i arbetslivet.

”Det finländska samhället är mycket individcentrerat och det är lätt hänt att individens intressen dominerar diskussionerna. Det gör det utmanande att göra saker tillsammans. I arbetsgemenskaper behövs en medveten satsning på att synliggöra de gemensamma målen. När en del av de anställda arbetar på distans och andra är på kontoret behöver vi arbeta aktivt i såväl fysiska som digitala miljöer för att bygga upp en gemenskap”, säger Vuohelainen.

Balansen är en samhällelig utmaning, eftersom kulturer och samhällen ständigt lever under press av nya fenomen. De bygger på växelverkan, maktförhållanden och olika gruppers behov, och dessa möts inte alltid. Historiskt sett har avsaknad av balans lett till konflikter, ojämlikhet och marginalisering. Planeringen av arbetslokaler är därför en del av en mer omfattande samhällsdebatt.

Lokalerna som tysta svar från samhället

Den byggda miljön bär på samma spänningar som samhället. Souissi ser arkitekturen som ett sätt att svara på dem. I arkitekturen handlar balans inte enbart om visuell harmoni, utan om en förmåga att samordna människors behov, utrymmenas funktion och anpassningsbarhet samt hållbara lösningar.

”Balans är ett sätt att fundera på helheten och detaljerna sida vid sida. I planeringen innebär det en förmåga att betrakta en byggnad både i stadsbilden och i människans vardag, det vill säga hur den passar in i sin omgivning och hur det känns att stiga in i den. Varje dörrhandtag, belysningslösning eller akustisk yta påverkar hur utrymmet upplevs. Balans uppnås när dessa element stöder varandra”, fortsätter Souissi.

 

När ekonomisk logik möter mänsklig verklighet

Strävan efter ekonomisk vinst och överutnyttjande av naturresurser begränsar möjligheterna till hållbart byggande. Kostnadsökningen och marknadsosäkerhet driver planeringen mot snabba och kostnadseffektiva lösningar. Samtidigt söker hybridarbetet sin form. Den här konflikten utmanar inte bara planerarna utan också de som utvecklar arbetskulturen. Hur bygger man lokaler och verksamhetssätt som håller i tiden, stöder tankefriheten och möjliggör möten i vardagen?

När arbetslivet förändras behövs en ny slags känslighet både i lokalerna och i verksamhetssätten. Enligt Souissi kommer arkitektens uppgift i framtiden inte bara vara att planera ett utrymme. Arkitektens roll kommer också att vara att identifiera samhälleliga fenomen och kulturella förändringar, utveckla lösningar för dem och lägga fram förslag i ett specifikt fall på ett mer organiskt sätt än tidigare.

Samtidigt söker de som utvecklar arbetslivet svar på frågan om vilka slags lokaler som skapar förtroende och spontana möten i vardagen, som håller gemenskapen levande. Framtidens arbetsliv kräver att vi tänker på utrymmena på ett nytt sätt: de handlar inte bara om effektivitet utan också om meningsfullhet – vi behöver lokaler som inte bara ordnar vardagen utan som också ger den en identitet.

Lokalerna avslöjar kärnan i arbetskulturen

Lokalerna påverkar hur människor möts och agerar tillsammans och berättar samtidigt om arbetets betydelse. Vuohelainen påminner om att förståelsen för lokalplanering syns i hur lösningarna stöder rutinerna i vardagen. Arbetskulturen formas av värderingar, människor och små val, också av hurdana möten utrymmet möjliggör och vilken stämning det skapar.

”Arkitekturen förlorar sin betydelse när människors behov hamnar i skymundan. Då styrs planeringen av en illusion av egofri frihet eller av att man upprepar välbekanta lösningar utan att verkligen analysera nya riktningar eller kritiska perspektiv”, bedömer Souissi.

Där industrins arv möter framtidens arbetsliv

Ett konkret exempel på planering som lever i tiden är gamla industri-, fabriks- och lagerbyggnader, i vilka Souissi ser en enorm potential som nya arbetsmiljöer. Enligt honom har sådana byggnader en egen historisk identitet, och de höga rummen och öppna planlösningarna gör att de är flexibla att omvandla och redo att svara på framtida behov av arbetslokaler och boende.

Souissi betonar att samma tänkesätt också borde tillämpas på nya kontorsbyggnader och annan byggd miljö. Lokalerna borde redan från början planeras med lång livscykel och hög anpassningsbarhet, så att de kan tillgodose städernas föränderliga behov även om flera årtionden. Detta väcker en större fråga om designens roll i att forma arbetslivet. I slutändan handlar designbeslut inte bara om att definiera dagens miljöer; de kan också förbereda oss för att forma framtiden.

”När vi utformar byggnader bör vi reflektera över vilka former av arbete vi vill främja och vilka miljöer som bäst stödjer dem”, tillägger Vuohelainen.

Lokalerna är inte likadana för alla

Känslighet innebär en förståelse för att olika arbetsuppgifter kräver olika utrymmen. Samtidigt är det viktigt att observera att människor uppfattar ett utrymme på olika sätt beroende på arbetets karaktär eller gemenskapens verksamhetssätt. Enligt filosofen Judith Butler är ett utrymme aldrig helt neutralt. Uppfattningen påverkar vem som upplever sig höra till gruppen och vem som blir utanför.

Utöver den praktiska aspekten är lokalplaneringen också etisk och politisk. Den kan stärka eller rubba gränserna mellan olika roller och påverka hur identiteter byggs upp i arbetsgemenskapen. Hur syns det här i arbetslivet och vad innebär det i vardagen?

”En person som arbetar med kunder tillbringar sin dag i videosamtal, medan betoningen i teamarbete ligger på närvaro och gemensam utveckling. Samma utrymme kan innebära frihet, synlighet och spontanitet eller belastning, oväsen och avbrott. Lokalerna får inte styra arbetet till en enda form”, säger Vuohelainen.

Lokalitet som en vägledande designprincip

För att planera lokaler krävs kulturell rikedom och förståelse. Souissi har utökat dessa genom att bo och arbeta på olika håll i världen och observera hur människor bygger upp sin vardag i olika miljöer. Erfarenheterna från de nordiska länderna och Afrika har lärt honom att klimatet och den lokala aspekten definierar lokalerna: till exempel styr mängden ljus både materialvalen och användningen av lokalerna.

”Varje arkitekt eller planerare borde ständigt observera och undersöka olika livsmiljöer. Bekanta sig med olika sätt att leva och tänka. Det berikar det kreativa tänkandet så att det tar en mer mänsklig riktning och utvidgar planerarens uttryckssätt, vilket gör det lättare att hitta de lämpligaste lösningarna”, sammanfattar Souissi sina tankar.

Arbetslokaler mitt bland löften och förändringar

Arbetslivet och arkitekturen ingår i berättelsen om illusionen av mänsklighet. Arbetet skapar en rytm i människans vardag, välbefinnande och en orsak att söka följande erkännande. Den finländska modernismen har i sin tur lovat jämlikhet och välfärd. Vi lever för närvarande mitt i en förändring som kommer att visa i vilken riktning samhället och arbetslokalernas form utvecklas. Men vad lovar de nuvarande arbetslokalerna?

Souissi visionerar framtidens arbetsliv som en så kallad halvnomadisk vardag, där människor efter hand utvecklas till globala medborgare. Enligt honom kommer huvudkontoret och samarbetet med partnerorganisationerna även framöver att utgöra kärnan i det gemensamma arbetet, något som skapar både synergi och gruppanda. Möjligheten att arbeta på distans från olika delar av världen ger medarbetare nya erfarenheter och perspektiv som berikar organisationens kollektiva tänkande. Det märks konkret i vardagen.

”Distansarbete skulle kunna göras under en del av arbetstiden, till exempel från sommarstugan, på resor eller hemifrån. När distansarbetet visar sig ge en frihet att sporadiskt skapa en ny rytm i vardagen kan hemmet bevara sin karaktär och energi som en fristad – den lugna plats det alltid har varit”, funderar Souissi samtidigt som han skissar i sitt anteckningshäfte.

Arbetets framtid ryms inte i ett rum

Tanken om ett hem och ett arbete som existerar parallellt kan kopplas till en större fråga om vilken betydelse samarbete har i mänskligheten. Samarbetet har spelat en ytterst viktig roll i samhällenas och kulturernas utveckling genom mänsklighetens historia. Som filosofen Hannah Arendt har konstaterat tar sig mänskligheten framför allt uttryck i handling och samvaro.

Vuohelainen fortsätter på samma linje och tror att framtidens arbetsliv kommer vara intensivare, mer krävande och samtidigt mer fascinerande. Teknologin för oss framåt, men kreativiteten och förmågan att se världen på nya sätt förblir djupt mänskliga. Distansarbete kan göra arbetsplatsen mer flexibel, men verkligt internationellt samarbete uppstår fortfarande genom möten, gemensam tid och delade processer.

”Världen är full av komplexa problem som ingen löser ensam. Därför blir gemensamma processer och gränsöverskridande interaktion allt viktigare. I framtidens arbetsliv är vi i allt högre grad globala medborgare”, reflekterar Vuohelainen.

Men arbetet består inte enbart av nätverk och teknologi. Det behöver också utrymmen som stöder människan och tillväxten.

Hur känns ett utrymme som förstår dig?

Kanske som att det inte mäter, utan möjliggör. För att bygga upp en ny arbetskultur krävs lokaler som tål att vara halvfärdiga och tillåter försök. Vi måste våga kliva åt sidan en stund och betrakta saker ur ett annat perspektiv än andra runt omkring. Först då börjar vi se det som vi annars inte skulle lägga märke till.

”Ett utrymme kan skapa samhörighet, en identitet och komfort. Det hjälper individen och gemenskapen att växa på ett tryggt sätt”, säger Souissi.

Vuohelainen nickar instämmande åt tanken och funderar att utrymmena borde stöda en förändring i arbetslivet redan på förhand. Arkitekturen kan dock inte ensam lösa konflikten mellan effektivitet och humanitet.

”Vi behöver en kultur som vågar sakta ner, lyssna och möta. De flesta arbetsmiljöer är byggda för prestation, inte för mänsklig interaktion. Men när rummet och sättet vi arbetar på skapar utrymme för tillit förändras arbetets innebörd helt. I slutändan avslöjas ett arbetsutrymmes verkliga värde i om det hjälper människor att hitta varandra och åstadkomma sådant som ingen skulle kunna uppnå ensam”, säger Vuohelainen entusiastiskt.

Souissi tror att endast en sådan arkitektur som anpassar sig till framtidens behov och som är så betydelsefull för människorna att de vill värna om den ibland kan växa till ett kulturarv. Han talar om en anonym karaktär – en egenskap som är svår att definiera, men som gör en lokal levande och hållbar.

”Ska vi verkligen bygga något som framtiden vill bevara?” frågar Souissi.

Frågan dröjer kvar – som en inbjudan, en utmaning och kanske den stillsamma början på ett nytt sätt att föreställa sig arbete.

****

Text och bilder: Henni Purtonen
Omslagsbild tagen från US Architects Ab:s fönster i Mestaritalo: Anis Souissi 

Anis Souissi är en finländsk‑tunisiskt arkitekt och medgrundare av arkitektbyrån US Architects Ab. Tidigare arbetade han som designchef på ARCO och var huvudarkitekt för projektet Keilaniemenportti, som är på väg att bli ett nytt huvudkontorslandmärke i Esbo och en av världens högsta kontorsbyggnader i trä‑hybridkonstruktion. Souissis arbete förenar hållbara lösningar och kulturellt arv, och strävar efter att utveckla människocentrerade urbana miljöer. År 2023 belönades han i en internationell tävling för det nya Carthage Museum, ett UNESCO‑världsarv, i samarbete med OPUS Oy.

Elsi Vuohelainen är utvecklingschef för personalen vid Statskontoret. Förutom kompetensutveckling brinner hon för att möjliggöra samarbete och skapa välfungerande arbetsgemenskaper. Under sin två decennier långa karriär har hon granskat och utvecklat lärandemöjligheter i arbetslivet ur både statsförvaltningens och högskolesektorns perspektiv.