Arbetslokalerna förändras, och med dem våra sätt att arbeta. Vissa byggnader blir en del av vårt gemensamma kulturarv, andra försvinner utan att lämna spår. Förändringen upprepar sig som en nästan oändlig illusion av kontinuitet. Men vad händer när arkitekturens löfte om beständighet möter ett arbetsliv vars rytm aldrig står still?

Lokaler är inte bara en bakgrund till vardagen. De formar hur vi arbetar, hur vi möts och hur vi skapar gemenskap. Arkitekten Anis Souissi insåg detta redan under sitt första studieår, när han fick i uppgift att gestalta ett tomt utrymme på 5×5×5 meter för två personer. Innan han fick rita skulle han skriva deras berättelse. Det blev en tidig påminnelse om att rum inte bara är strukturer – de är berättelser om vilka vi är och vilka vi vill bli.

Det blev snabbt tydligt för honom att ett utrymme aldrig bara är en fysisk struktur. Det är en del av människors upplevelse av att höra till något. När lokaler formar beteenden, formar de också arbetet. Och arbetet har förändrats. Det är inte längre bundet till en specifik plats, utan rör sig i takt med staden och den globala världen.

En arbetslokal avslöjar mer än vi tror

Kontor och digitala plattformar speglar vår samtid. De visar vad vi är rädda att förlora – och vad vi hoppas kunna bevara. När vi betraktar arbetsmiljöer betraktar vi samtidigt oss själva: individer som söker frihet och gemenskaper som söker samhörighet.

Souissi närmar sig frågan genom arkitektur och stadsstruktur. Elsi Vuohelainen, chef för personalutveckling, ser den inifrån: genom arbetsvardag, kompetensutveckling och relationer. I hybridarbetets tid är det inte längre lokalen som avgör var arbetet sker, utan hur det upplevs.

Upplevelsen formas av att kliva in i ett rum där någon sitter djupt koncentrerad, en annan ställer en fråga och en tredje kommer förbi för att prata. En kaffekopp står kvar från gårdagen, en gul post-it-lapp ligger bortglömd på ett skrivbord, och längst bort i den öppna ytan skrattar någon lite för högt. Upplevelsen handlar också om hur rummet stödjer vår ork: hur ljuset faller, hur luften rör sig och hur miljön hjälper oss att fokusera och återhämta oss.

Finland har tagit till sig hybridarbete snabbare än många andra länder. Enligt OECD arbetar finländare mer på distans än de flesta européer. Därför fungerar finländska arbetsplatser som ett slags laboratorium för hur lokaler och kultur anpassar sig till förändring.

Tänkande uppstår tillsammans

Vuohelainen och Souissi närmar sig arbetsmiljöer från olika håll, men delar en central insikt: kontoret måste vara mer än en plats där uppgifter utförs. Souissi betonar arkitekturens roll i att skapa möten och stödja gemensamt tänkande. Vuohelainen lyfter fram de krav som distans- och hybridarbete ställer på organisationer.

I hybridarbete gör gemensamma utrymmen mer än att samla människor – de väver samman tankar som annars skulle förbli åtskilda. Tänkande behöver utrymme, både fysiskt och socialt. Forskning visar att tankearbete formas och fördjupas i samspel med andra.

Det är ingen slump att finländsk kognitionsvetenskap och hjärnforskning har länge intresserat sig för gemensamt tänkande och delad uppmärksamhet. Den finländska utbildningstraditionen, med sitt fokus på kollaborativt lärande, bygger på insikten att förståelse ofta uppstår tillsammans. Det skapar en känsla av kontinuitet, även om förändring i praktiken är det enda konstanta. Samma spänning syns i dagens arbetsmiljöer: de kan stärka gemenskapen, men måste samtidigt anpassa sig till nya krav.

Samhället premierar individen – men arbetet behöver gemenskap

Hybridarbetet har blottlagt en djupare fråga: hur förenar vi individens frihet med gemenskapens styrka, så att de inte motverkar utan förstärker varandra? Det utmanar också vår syn på förtroende – hur det byggs, bevaras och bär genom föränderliga strukturer.

”Det finländska samhället är starkt individcentrerat, och det är lätt att individens perspektiv tar över diskussionen. Det gör det svårare att göra saker tillsammans. I arbetsgemenskaper behövs ett medvetet arbete för att synliggöra de gemensamma målen. När vissa arbetar på distans och andra på kontoret måste vi aktivt bygga gemenskap i både fysiska och digitala miljöer”, säger Vuohelainen.

Balans är en samhällelig utmaning. Kulturer formas av nya fenomen, maktförhållanden och gruppers olika behov – och dessa går inte alltid ihop. Historiskt har brist på balans lett till konflikter, ojämlikhet och marginalisering. Därför är planeringen av arbetsmiljöer också en del av en större samhällsdiskussion.

Lokalerna som tysta svar från samhället

Den byggda miljön bär på samma spänningar som samhället i stort. Souissi ser arkitekturen som ett sätt att möta dem. Balans handlar inte bara om visuell harmoni, utan om att samordna människors behov, rummens funktion, anpassningsbarhet och hållbarhet.

”Balans är att hålla helheten och detaljerna bredvid varandra. I planeringen innebär det att se en byggnad både som en del av stadsbilden och som en del av människors vardag – hur den passar in i sin omgivning och hur det känns att stiga in i den. Varje dörrhandtag, varje belysningslösning och varje akustisk yta påverkar hur rummet upplevs. Balans uppstår när dessa element stödjer varandra”, säger Souissi.

 

När ekonomisk logik möter mänsklig verklighet

Jakten på ekonomisk avkastning och överutnyttjandet av naturresurser begränsar möjligheterna till hållbart byggande. Kostnadsökningar och marknadsosäkerhet driver planeringen mot snabba, kostnadseffektiva lösningar. Samtidigt söker hybridarbetet fortfarande sin form. Den här spänningen utmanar både planerare och dem som utvecklar arbetskulturen. Hur skapar man miljöer som håller över tid, stödjer tankefrihet och möjliggör vardagliga möten?

Souissi menar att arkitektens roll i framtiden inte bara handlar om att rita utrymmen. Arkitekten måste också kunna identifiera samhälleliga fenomen, tolka kulturella förändringar och utveckla lösningar som svarar mot dem på ett mer organiskt sätt än tidigare.

Samtidigt söker organisationsutvecklare svar på vilka miljöer som skapar förtroende, spontana möten och en levande gemenskap. Framtidens arbetsliv kräver att vi tänker på utrymmen på ett nytt sätt: de handlar inte bara om effektivitet, utan också om mening. Vi behöver lokaler som inte bara strukturerar vardagen – utan ger den en identitet.

Lokalerna avslöjar kärnan i arbetskulturen

Lokalerna påverkar hur människor möts och agerar tillsammans och berättar samtidigt om arbetets betydelse. Vuohelainen påminner om att förståelsen för lokalplanering syns i hur lösningarna stöder vardagens rutiner. Arbetskulturen formas av värderingar, människor och små val – också av vilka möten utrymmet möjliggör och vilken stämning det skapar.

”Arkitekturen förlorar sin betydelse när människors behov hamnar i skymundan. Då styrs planeringen av en illusion av egofri frihet eller av att man upprepar välbekanta lösningar utan att verkligen analysera nya riktningar eller kritiska perspektiv”, bedömer Souissi.

Där industrins arv möter framtidens arbetsliv

Äldre industri-, fabriks- och lagerbyggnader är tydliga exempel på miljöer som står sig över tid. Souissi ser stor potential i dem som framtidens arbetsplatser. De bär på en egen historisk identitet, och de höga rummen och öppna planlösningarna gör dem flexibla och redo att anpassas till nya behov.

Han menar att samma tänkesätt borde prägla nybyggnation. Lokaler bör från början planeras med lång livscykel och hög anpassningsbarhet, så att de kan svara mot städernas föränderliga behov även långt fram i tiden. Designbeslut handlar inte bara om att forma dagens miljöer utan de förbereder oss också för framtiden.

”När vi utformar byggnader måste vi fundera över vilka former av arbete vi vill stödja och vilka miljöer som bäst främjar dem”, säger Vuohelainen.

Lokalerna är inte likadana för alla

Lyhördhet innebär att förstå att olika arbetsuppgifter kräver olika typer av utrymmen. Samtidigt upplever människor ett rum på olika sätt beroende på arbetsuppgift, gruppdynamik och organisationskultur. Som filosofen Judith Butler påpekar är ett utrymme aldrig helt neutralt. Det påverkar vem som känner sig inkluderad och vem som hamnar utanför.

Utöver det praktiska är lokalplanering också en etisk och politisk fråga. Den kan stärka eller försvaga gränserna mellan roller och påverka hur identiteter formas i arbetsgemenskapen.

”En person som arbetar med kunder tillbringar dagen i videosamtal, medan teamarbete bygger på närvaro och gemensam utveckling. Samma utrymme kan innebära frihet, synlighet och spontanitet – eller stress, oväsen och avbrott. Lokaler får inte pressa arbetet in i en enda form”, säger Vuohelainen.

Lokalitet som en vägledande princip

Att planera lokaler kräver kulturell förståelse och nyfikenhet. Souissi har fördjupat den genom att bo och arbeta i olika delar av världen och observera hur människor formar sin vardag i olika miljöer. Erfarenheterna från Norden och Afrika har lärt honom att klimat och lokal kontext präglar rummen: mängden ljus styr både materialval och hur utrymmen används.

”Varje arkitekt borde ständigt observera olika livsmiljöer och bekanta sig med olika sätt att leva och tänka. Det berikar det kreativa arbetet och gör det mer mänskligt – och det breddar uttryckssättet så att det blir lättare att hitta de mest hållbara lösningarna”, sammanfattar Souissi sina tankar.

Arbetslokaler mitt bland löften och förändringar

Arbetslivet och arkitekturen ingår i berättelsen om illusionen av mänsklighet. Arbetet ger vardagen rytm, mening och en känsla av att vara på väg någonstans. Den finländska modernismen lovade jämlikhet och välfärd. Nu befinner vi oss i en förändring som kommer att visa vart samhället och arbetsmiljöerna är på väg. Vad lovar dagens arbetsplatser?

Souissi ser framför sig ett framtida arbetsliv präglat av en halvnomadisk vardag, där människor gradvis blir globala medborgare. Huvudkontoret och samarbetet med partnerorganisationer kommer fortfarande att vara navet för gemensamt arbete, något som skapar både synergi och sammanhang. Möjligheten att arbeta på distans från olika delar av världen ger nya perspektiv som berikar det kollektiva tänkandet.

”Distansarbete kan göras under delar av arbetstiden, till exempel från sommarstugan, på resor eller hemifrån. När distansarbetet ger friheten att skapa en ny rytm i vardagen kan hemmet behålla sin karaktär som fristad – den lugna plats det alltid varit”, säger Souissi medan han skissar i sitt anteckningsblock.

Arbetets framtid ryms inte i ett enda rum

Tanken om ett hem och ett arbete som existerar parallellt knyter an till en större fråga om samarbete. Genom historien har samarbete varit avgörande för samhällens och kulturers utveckling. Som filosofen Hannah Arendt påpekar uttrycks mänskligheten framför allt i handling och samvaro.

Vuohelainen tror att framtidens arbetsliv blir intensivare, mer krävande och samtidigt mer fascinerande. Teknologin driver oss framåt, men kreativiteten och förmågan att se världen på nya sätt förblir djupt mänskliga. Distansarbete kan göra arbetslivet mer flexibelt, men verkligt internationellt samarbete uppstår fortfarande genom möten, gemensam tid och delade processer.

”Världen är full av komplexa problem som ingen löser ensam. Därför blir gemensamma processer och gränsöverskridande interaktion allt viktigare. I framtidens arbetsliv är vi i allt högre grad globala medborgare”, säger Vuohelainen.

Men arbetet består inte bara av nätverk och teknik. Det behöver också rum som stödjer människan och hennes utveckling.

Hur känns ett utrymme som förstår dig?

Kanske som ett rum som inte mäter utan möjliggör. För att bygga en ny arbetskultur behövs lokaler som tål att vara ofärdiga och som tillåter experiment. Vi måste våga kliva åt sidan och se saker ur ett annat perspektiv än de runt omkring oss. Först då blir det osynliga synligt.

”Ett utrymme kan skapa samhörighet, identitet och trygghet. Det hjälper både individen och gemenskapen att växa”, säger Souissi.

Vuohelainen håller med och menar att lokalerna måste stödja förändringen i arbetslivet redan innan den sker. Arkitekturen kan inte ensam lösa konflikten mellan effektivitet och humanitet.

”Vi behöver en kultur som vågar sakta ner, lyssna och mötas. De flesta arbetsmiljöer är byggda för prestation, inte för mänsklig interaktion. Men när rummet och arbetssätten skapar utrymme för tillit förändras arbetets innebörd helt. I slutändan visar ett arbetsutrymme sitt verkliga värde genom om det hjälper människor att hitta varandra och åstadkomma sådant som ingen klarar ensam”, säger Vuohelainen.

Souissi tror att bara den arkitektur som kan anpassa sig till framtidens behov, och som blir så betydelsefull att människor vill värna om den, kan bli framtida kulturarv. Han talar om en anonym kvalitet, svår att definiera men avgörande för att en miljö ska kännas levande och hållbar.

”Ska vi verkligen bygga något som framtiden vill bevara?” frågar Souissi.

Frågan dröjer kvar – som en inbjudan, en utmaning och kanske början på ett nytt sätt att föreställa sig arbete.

****

Text och bilder: Henni Purtonen
Omslagsbild tagen från US Architects Ab:s fönster i Mestaritalo: Anis Souissi 

Anis Souissi är en finländsk‑tunisisk arkitekt och medgrundare av arkitektbyrån US Architects Ab. Tidigare arbetade han som designchef på ARCO och var huvudarkitekt för projektet Keilaniemenportti, som är på väg att bli ett nytt huvudkontorslandmärke i Esbo och en av världens högsta kontorsbyggnader i trä‑hybridkonstruktion. Souissis arbete förenar hållbara lösningar och kulturellt arv, och strävar efter att utveckla människocentrerade urbana miljöer. År 2023 belönades han i en internationell tävling för det nya Carthage Museum, ett UNESCO‑världsarv, i samarbete med OPUS Oy.

Elsi Vuohelainen är utvecklingschef för personalen vid Statskontoret. Förutom kompetensutveckling brinner hon för att möjliggöra samarbete och skapa välfungerande arbetsgemenskaper. Under sin två decennier långa karriär har hon granskat och utvecklat lärandemöjligheter i arbetslivet ur både statsförvaltningens och högskolesektorns perspektiv.